Jag skulle leva mitt liv om och om igen,

med varje tår, skratt och andetag på samma plats,
 om resultatet alltid blev dig mitt barn.

Men hallå, jag kan väl inte hjälpa att jag har långt hår och vad då det kunde ju ha varit värre...

...jag hade kunna haft ännu längre hår...:-P

Eller så behöver han ju inte vara så nära, han kan väl sova på sin sida av sängen och inte ställa sig bakom mig i köket när jag lagar mat, eller hur?

Det är väl inte mitt fel att jag har långt hår och det är mig han är kär i??

:-P

...så hette min förra blogg...

...å det är ju just vad det är, upp å ner, hit å dit, sorgligt, roligt, glatt, ledsamt, jobbigt och alldeles, alldeles...

...underbart!

Ibland saknar jag min gamla blogg...

...det var där jag skrev om den jobbiga tiden då läkarna misstänkte att Tova hade akut lymfatisk leukemi och allt vad det innebar med iltransport till Barnkliniken och en massa provtagningar.

Jag tackar varje kväll min lyckliga stjärna att proverna slutligen inte visade något, men det förklarade fortfarande inte varför hon var så dålig så vi går fortfarande på kontroller med jämna mellanrum, å jag känner redan nu när vi idag fick kallelsen till nästa provtagning att det vänder sig i min mage, jag vill inte behöva vänta på proverna en gång till, mitt hjärta, min hjärna mitt allt är i uppror under väntan på svaren...

...å så fort telefonen ringer hoppar jag högt, det är en pina, ett helvete utan dess like som jag inte önskar någon annan på denna jord, inte ens min värsta fiende.

Å varje gång provsvaren kommer så är det som om en stenklump lyfts bort ur mitt inre och jag blir så ledsen för alla de som inte får samma svar på proverna som vi fått hittills...

...det gör ont i mig, jag lider så med de som får tråkiga besked från sina läkare, det är hemskt och jag hoppas varje ång att de inte ska hitta något men att om de hittar något så är det inget farligt, något som är snabbt avhjälpt med lite pencilin...

...men så är det ju jag oxå att oroa mig innan och sen ta det med ro under tiden för att därefter bli helt utmattad...

...och just nu orkar jag inte med en sån vända till...

(Om det är så att någon undrar så är det så att min prinsessa tre gånger det senaste året plötsligt insjuknat i mycket hög feber och blivit slö, hängig och näst intill apatisk, inte kunnat äta och klagat över ont runt om magen, när vi kommit in till läkare så har hon alltid haft två extremt förstorade lymfkörtlar (som ja, jag vet kan vara helt normalt), de har då tagit prover på henne som inte visat något mer än något förstorade blodpllättar, de har nu pga att det hänt upprepade tillfällen helt utan förvarning och utan att någon annan i hennes närhet varit sjuka eller blivit det beslutat att följa upp henne med två månaders intervaller för att ifall det skulle vara något hitta det på ett tidigt stadium.)

Jag har en tendens att fastna i skit program ibland...

...å ett av dem är väl egentligen Unga Mödrar på Kanal 5.

Eller är det egentligen det??

Visst, vissa kanske inte verkar ha allt för mycket innanför pannbenet och jag skulle aldrig rekomendera att ett barn skaffar barn.

Men jag skulle heller aldrig förneka ett barn som blivit med barn.

Skulle Tova komma hem och berätta att hon är gravid när hon är 15 så skulle jag självklart förklara för henne vad det innebär men sen är valet hennes och jag skulle stötta henne i vilket hon än väljer men hon skulle få ta ansvaret själv.

Samma sak om Kasper eller Kristoffer kommer hem och säger att de ska bli pappor.

Jag tror inte på att tvinga ett barn till ett val, jag tror inte heller på att stöta bort det för att det väljer den väg man själv helst inte vill att de väljer...

Ibland när jag ser Unga Mödrar så kan jag slås av hur duktiga en del är och mogna för siin ålder, lite läskigt ibland men endel är verkligen jätte duktiga och ansarsfulla...

...och jag tror att unga mödrar som förstår sitt ansvar och tar det på många sätt är starkare än äldre föräldrar för de behöver inte bara brottas med oronn och ansvaret som man faktiskt får på köpet närman får barn utan oxå mot samhällets fördommar och nedvärderingar.

Att aldrig känna att man räcker till är ju inte helt ovanligt när man har barn men att oxå hela tiden behöva hävda sig och slåss för sin rätt att ses som förälder till sitt barn och tas på allvar trots att man är ung skulle nog kunna knäcka vilken förälder som helst...

Jag kan inte förstå att man serner på unga mödrar när ingen drömmer om att göra det med äldre, vad är skillnaden egentligen? Att vara Mamma är ingen siffra utan något man är!

Jag hoppas att inget av de barn som bor här i vår familj kommer med beskedet att de ska ha barn innan de är minst 18 elelr mogna för det men skulle de göra det skulle jag stötta dem vad de än väljer...

...och så vill jag passa på att ge en eloge till alla unga föräldrar som orkar tampas med samhället och föräldraskaet och gör det på ett bra sätt med sin barn i främsta rummet, ni är grymma!

13 Januari

Jag säger till Tova att ta på sig sina varma skor när vi ska gå till dagis på morgonen men hon vill ha sina "klackskor" (vinterskor som är tunnare och klackar när hon går) och när jag säger nej tittar hon på mig och säger "Meh,vad då´rå? Tror du jag kommer att frysa ihjäl eller?" Vart får hon allt ifrån??

Hur j*la dum får man bli?

Hur kan man döpa sitt barn till ett namn som så starkt förknippas med världens i mina ögon värsta mördare, ondaste människa någonsin?

Å hur kan man sen stå i en intervju och säga att man inte valt namnet pga vad det förknippas med och att man visst inte är rasist med ett hakkors tatuerat på handleden?

Och om man ni vill ha ett unikt namn så finns det väl bra många fler än just Adolf Hitler.

Å varför ger man lillasyster ännu ett namn som anspelar på rasism när man som föräldrer ena sekunden står och säger att man inte är rasist men nästa förnekar det Hitler gjorde?

Jag kan bli så arg på idioter som bara tänker så långt dera näsor räcker, om ens så långt och sen låter barnen få ta smällen, för inte f*n är det föräldrarna som kommer att få ta emot skit under hela sitt liv, nä det är sonen...

...det är barnmisshandel i mina ögon!

Och Soc gjorde rätt!

Alla har rätt att tycka om tänka precis vad de vill, men att förneka, utsätta sitt barn för fara för det man tycker och tänker är inte rätt, det är så fel så fel som det bara kan bli...

...har man åsikter av den sorten som Pappan säger att han inte har men så tydligt visar att han har så ska man hålla käft och inte visa det inför sina barn, de är egna individer som ska få skapa sig en egen bild av det samhälle de lever i.

Men barn gör inte som man säger, utan som man gör och då är det fan alla vuxna människors plikt att göra rätt!

Och att hylla Hitler är INTE rätt!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4188106.ab

(glöm inte att titta på filmklippet)

...om alla tänker lika mycket?

Jag tänker väldigt mycket...

...ibland lite väl mycket tror jag.

Det gör egentligen inte mig så himla mycket, så länge det inte är just som jag har satt mig och börjat plugga vilket det nästan alltid är...

Sitter djupt försjunken i den litteratur som är aktuell för just den dagen när jag hör något.

Undrar vad det var?

En fågel, kansk en liten blåmes, eller tänk om jag satt i en solstol på Mauritiuis med ljudet av vågor som kluckar mot strande, solen som värmer mig och palmer som kastar lite skugga över några få fläckar på den vita sandstranden...

Tänk om vi kunde jobab så mycket och tjäna så bra att vi kunde köpa oss en liten hydda, eller bungalow där i kanten av den vita sandstranden som vi kunde åka till med barnen när vi ville, när vi behövde eller bara kände för det.

Skulle nog behöva ett flygplan då oxå, undrar om vi skulle kunna ha råd med en pilot oxå eller om vi skulel behöva ta pilot certifikat. Jag tror inte att jag skulle klara att flyga ett flygplan, aldrig någonsin, men kankse Pär, måste kolla med honom sen...

...så vi kan ta oss till vår fina bungalow med stranden utanför och palmer bakom.

En riktigt fin bungalow skulle det vara, med en stor altan där vi kan äta frukost om mornarna, sitta i en solstol med en bok i handen medan barnen spelar fotboll, vollyboll, och badar på stranden hela dagen med undantag för den stunden då jag och Tova galopperar fram i strandkanten på våra vita hästar, för att sen på kvällen när barnen har somnat sitta där och lyssna till vågskvalpet och fåglarnas kvitter...

...då hade det kanske varit en kolibri och ingen blåmes...

Finns Kolibrier på Mauritius förresten?

Vart finns de egentligen och vad spelar det för roll vad det är för fågel som kvittrar, jag kan ju inte ens se skillnad på en skata och kråka...

Förresten, Kolibrier låter väl inte som de i Kalles Jul på julafton? För då tror jag jag vill slippa höra dom...

...i alla fall på kvällarna när vi ska till att sova i vår fina Bungalow på den vita sandstranden på Mauritius...

Vad var det som lät?

Plugga??

Ja, just ja, det va de jag höll på med, undrar vart jag var och vad jag läste sist, har jag ens läst något??

Här vill jag bo...

Idag hamnade jag av en slump mitt i en blogg som är varm, mycket känslor, en blogg som berör.

En blogg som jag inte kunde sluta läsa...

Det är en Pappa som förlorat sin fru och sin yngast dotter i en bilolycka men lyckats rädda sin äldsta dotter ur det brinnande bilvraket, jag kan inte med ord beskriva hur mycket hans blogg berör...

...för livet är fan inte rättvist!

Singelpappa