...så ont så ont...

...jag blir så arg på mig själv, så ledsen för Tovas skull...

Jag har gjort saker jag inte är stolt över, alla har vi väl saker man inte är jätte stolt över,, jag har i alla fall brutit med min Pappa, min dotters Morfar, hennes idol, hennes bästa Morfar.

Det är en lång historia och det är ingenting jag tänker skriva om här, men jag kan väl säga att jag är varken stolt eller glad över det egentligen, men jag var tvungen för att orka gå vidare.

Både han och jag har väl gjort och sagt saker vi ångrar.

Men vi är vuxna människor, vi borde kunna bita i det sura äpplet och förlåta, men jag vet inte om det går.

Jag vill, jag vill, jag hoppas men jag vet oxå att jag måste ta första steget och det steget är tungt, det är inget litet myrstetg utan ett jätte kliv...

....för mig.

Idag fick jag ett mail från honom till Tova, ett grattis och alla hjärtansdag mail, å tårarna rann ner för mina kinder när jag läste det, jag gråter bara jag tänker på det.

Å jag blir så arg, han älskar henne å hon avgudar honom, varför kan vi inte bara ta oss i kragen och säga förlåt?

Jag tänker ofta på honom och på mina syskon där, Em som fyller 6 i år, var ganska precis ett år sedan jag såg henne sist...

 ...då va hon som Tova är nu, eller ganska precis som Tova va i höstas...

...å så S som fyller två i sommar, honom har jag bara träffat 2 gånger i hela hans liv, han vet med all säkerhet inte ens vem jag är.

Sist jag såg honom var han 1 månad, va i september 2007...

...helt sjukt.

Men sant...

...och just nu gör det ont, så ont...

...men klivet är för stort för mig att ta, sveken är för många och jag vill skona Tova och mig själv...

...men jag vill att Tova ska ha sin Morfar i sitt liv, den hon avgudar, jag vill jag vill men jag kan inte...

 ...inte än...

...inte själv...

Idag föds det barn...

...precis som alla andra dagar på året...;-)

Men idag tror jag att Kevin kommer att födas, Sandras andra son, Jimmys första.

Jag tror att Robin blir stolt storebror idag.

Jag är nästan säker och jag hoppas så för Sandras skull att hon snart slipper värkarna och får hålla lille Kevin i sin famn...

...vad kan väl vara en bättre alla hjärtans dag present än ännu en liten son, en till familjemedlem att älska för alltid, en present som ite varar en kvart, inte en timme eller vecka utan för resten av livet.

Åh vad jag håller tummarna för er och att det snart är över, ska säga hej då till dig på MSN snart så du kan åka in...

...tänker på er och hoppas att jag snart får höra att ni fått er lille son...:-)

Trevlig Alla hjärtansdag!!

Jag kan bli så irriterad på vissa saker ibland...

...typ vad hade Carl-Jans danspartner på sig i gårdagens avsnitt av Let's Dance??

Min dotter på 5 år älskar Let's Dance, hon älskar att se dom dansa och hon älskar att titta på klänningarna, hon vill ha dom, hon vill vara dom...

...jag vet att Let's Dance inte är ett barnprogram, det vet jag, men det är väl ingen nyhet att barn tittar på det, säg den 5-åriga tjej som inte älskar att se de fina flickorna sväva fram över golvet i långa prinsessklänningar, de coola tjejerna i snabba danser med coola kläder...

...ja jag vet en hel hög av dem i alla fall.

Och jag tycker det är okej att min tjej får se på det, hon lägger sig direkt efter och ska inte upp till dagis dagen efter, det är VÅR mysstund...

...och en och annan troschock (vem det nu är en chock för!?) kan jag ta, det är rätt vanligt att man som tjej har trosor under sina kläder, inget konstigt i det...

...men när min dotter ringer mig och frågar varför någon dansar utan kläder, med bara ett svart rep, då blir jag rädd...

...för en strippshow skulle jag då inte låta henne kolla på, å jag förstår heöt och hållet varför hon tyckte att Carl Jans danspartner var naken under, JAG vet att hon hade en kroppstrumpa på sig men tyckte endå det var smaklöst.

Och att min dotter ens reagerade på det gör mig rädd...

...ska hon växa upp å tro att det är så man måste klä sig nu??

Kommer hon hem imorgon och säger att det är de kläderna hon vill ha så kommer jag bli rädd...

...å jag undrar, förstår inte dansarna i Let's Dance vilka idoler de är för små tjejer och killar ute i landet?

Förstår de inte att det är dem barnen ser upp till, inte i huvudsak kändisarna (bortsett från Mojje & Niclas då...;-))som är deras förebilder, deras drömmar?

Herregud, min 5-åring vet inte vem Magnus är mer än till namnet, ho vet att han är stark men inte vad han har gjort men hon har sten koll på hans danspartner Annika...

...jag blir så arg, så arg som en varg som är sur....

...efter en på tok för lugn dag på jobbet...

...7 barn i hela huset varav två va på min avdelning...:-D

Men så hann vi mysa å pyssla massor med sånt just de två gillar...:-)

Tovisen kom och hälsade på en sväng när barnen sov och sa hej då för att åka till sin Pappa med Pär. Han kör upp henen idag eftersom jag inte hade kunnat komma hem idag om jag hade tagit tåget, gick som lixom inga tåg hem igen...:-o

Men nu är hon hos Pappa å Pär är på väg hem...:-)

Känns lite tråkigt i helgen, vill ha skrotis hemma...:-(

...saknar henne redan...:-(

Fast redan på söndag så åker vi upp å hämtar hem henne å firar Magda på 12 års dagen...:-)

Å så ska vi förbi Michelle & Izabelle en sväng på sönadg...:-)

Men nu ska jag kila iväg till Mona å Roger å få mig lite Tacos...:-P

Å hoppas att jag inte springer på någon från Sveriges värsta bilförare på vägen...;-)

...å jag blir rädd...

...så rädd att jag måste kolla på det nu så jag känner igen dem ifall jag skulle råka stöta på någon av dem...:-o

Japp nu är det snart dax att duka fram för andra kalaset den här veckan, sen är det bara ett kvar, nästa helg...:-)

Tova har själv valt vad hon ska ha på sin tårta å hur den ska se ut så i år är den rosa med hallonmousse å vitchokladmousse...:-)

Udrar vem som längtar mest efter fikat, hon eller jag...;-)

Men efter paketen är det säkerligen hon som längtar mest å det trots att en hög redan är öppnad...

...ett häst spel till datorn, en klänning (Ja, jag VET, men den va ju såååå fin...), klistermärken (med hästar), ryggsäck, byxor & Tröja (Inte fån mig, jag är oskyldig!), en ring och lera...

...sen var det säkert nått mer men det har jag glömt i så fall...:-P

Nää, nu ska jag duka, återkommer senare kan jag tro...:-D

Idag är ingen vanlig dag för de är Tovas födelsedag...

...mitt lilla troll fyller 5 år idag!!

5 år, helt sjukt, vart har åren tagit vägen?

Vaknade vid kvart i tolv i natt och var törstig så åjag gick upp å såg att stora snöflingor dalade ner från himlen och snön på marken lös vit...

...precis som dn natten för 5 år sedan...

...då var det -17 grader, en av de kallaste nätterna det året i Västerås och snö i massor...

Å just kvart i tolv den natten så hade jag ondast i hela världen och var fly förbannad för att de inte ville ge mig bedövning än...

...de tyckte jag kunde vänta!!!

Just då hade jag gärna bytt plats med dem...

...å då hade jag nog också sagt att de kunde gott vänta...

Kommer ihåg hur jag kollade på den där apparaten varje gång värkarna kom för att se, svart på vitt att det visst gjorde ondare och ondare...

Fem minuter senare skickade de i alla fall in narkosläkaren då han endå var på förlossningen just då...

...puh tänkte jag, äntligen!

Så glad så vände jag ryggen till honom så han kunde sticka mig...

...men se nä, för då började krystvärkarna å hjärtljuden försvann...

...å jag hörde undersköterskan skrika ut i korridoren...

...sen var det en himla massa folk inne hos mig...

...hade jag tagit inträde hade jag kunnat bli rik på kuppen...;-)

Det är en av alla dessa människor jag minns mest och det är läkaren som håller upp sugklockan och säger så här "Du hinner inte få någon bedövning nu, det här är en sugklocka, bebisen måste ut NU!"

Eh, vänta ett tag, min bedövning, va f*n menar ni??

För 10 minuter sen tyckte ni det var för tidigt att ge den å nu är det helt plötsligt för sent??

Å vad då, tror du jag tänker föda med sugklocka, utan bedövning??

Nä, nu drar jag, ni får fixa det här själva...

00:31 efter ca 4½ timmar på förlossningen, från 4cm öppen till ute på ca 40 minuter kom hon, världen vackraste och mest perfekta Tova Mathilda...

...mitt troll, min ängel och min lilla prinsessa...

...så perfekt...

...å då ville jag inte längre byta med någon, det var värt varenda sekund av smärta!

Så grattis Mammas lilla prinsessa, jag älskar dig mest i hela världen, flera hundratusen varv runt jorden, till varje stjärna på himlen, runt månen och tillbaka...

Grattis på 5-års dagen!!!

…och håll dem i handen längst så vinner du…

…eller?

Absolut inte enligt mig!

Jag har länge funderat på en sak.

Ibland känns det som om vi är den enda familjen där skolbarnen går upp själva på morgonen, klär på sig, äter frukost och går till skolan utan att någon håller dem i handen…

Det är för mig en omöjlighet att förstå hur man kan ha ett arbete om man samtidigt måste vara hemma och bre sina barns smörgåsar på morgonen och hålla dem i handen hela vägen till skolan enda tills att de tar studenten.

Det är en ekvation som inte går ihop i mitt huvud.

För mig handlar inte uppfostran och föräldraskap om att hela tiden eliminera alla svårigheter och faror utan att hjälpa dem klara sig igenom dem.

Visst det finns faror jag inte vill behöva våra barn om.

Det finns faror jag knappt vill tänka på själv.

Men om man tänker på Engla och det som hände henne så är det ju procentuellt sätt inte så vidare värst många barn som blir utsatta för det som hände henne.

Inte heller går det att förutspå att det ska hända utan där kan man ju bara hoppas…

…hoppas att det aldrig någonsin händer ens barn, eller något annat barn heller.

Jag kan inte gå hela livet intill våra barn utav rädsla för att något ska hända dem. Men jag kan rusta dem inför livet, lära dem rätt och fel, att ta ansvar och hur man beter sig i olika situationer.

Jag kan ge dem frihet under ansvar, eller till en början ansvar under översikt.

Men hur ska man kunna göra det när det känns som om alla föräldrar hela tiden springer framför sina barn med sopkvasten och de genast tittar snett på en för att man har lämnat sin 5 åring hemma med en 9-åring en kvart när man uträttat ett ärende?

Hur ska man kunna visa att man litar på sina barn när andra tycker man är en komplett idiot för att man låter skolbarnen gå hem själva och vara hemma själva en stund innan någon vuxen kommer hem från jobbet.Å hur länge ska man curla sin barn eller ska man ens göra det alls?? 

När kan man låta ett barn ta ansvar och när ska man våga släppa ut det själv?

När jag var liten så minns jag särskilt en gång, jag måste ha varit 5 år å just kommit hem från dagis och nästan genast gav jag mig ut på gården med en kompis, jag minns extra tydligt att vi var själva för att min Mamma ropade på mig från balkongen när jag skulle göra som Madicken…

…och gå balansgång på lekstugetaket…

Jag minns hur vi ALLTID sprang hem och sa till innan vi gick in till någon, jag minns att våra föräldrar litade på oss.

Vart har tilliten till sina barn tagit vägen?

Varför litar inte föräldrar på att deras barn faktiskt klarar saker själva?

Det är för mig obegripligt, sen är det klart att det inte ska gå till överdrift åt andra hållet eller att man tvingar barn att vara själva bara för att man tycker att de måste lära sig, men det handlar ju om att vara uppmärksam på sitt barn och hur det är och vad det klarar.

För hur ska de annars klara av vuxen livet?

Eller låt oss säga att äldsta barnet väljer att läsa på gymnasiet i någon annan stad och ”flyttar” hemifrån när han är 16, ska vi då sälja huset för att flytta med?

Eller ska vi neka honom den utbildning han vill ha?

Å när nästa barn väljer att studera på en annan ort, ska vi separera då å hur ska vi göra med tredje barnet?

Man kan inte låsa in sina barn och eliminera alla faror, men man kan lära dem att möta dem på ett korrekt sätt.

Eller är jag åter igen ute å cyklar, vad tycker du??